Unni stod på Karl-Johan i morse,...
Klockan är 20.00, det är tisdagkväll,... Vilken tisdag som helst kan jag nog skriva att jag gått hem från jobbet lite senare än tänkt, snubblat mig bort genom snöhögarna på vägen till Sentrum Scene, för att så ta följe med min käre till Grünerlökka, ett litet stopp på Rema 1000, (för varje gång jag ska laga mat så måste jag handla, det är ju liksom en ganska stor del av det hela, sällan att jag hade kunnat koka ihop ngt som fanns hemma!?), för att sedan gå hem och testa ut en ny sorts köttfärsås, idag innehöll den kryddor från Provence, oliver, purjolök, nambo (ngn stark sås), ketchup, lite socker. Det blev gott men Eilert saknade något mer som var sött och föreslog balsamico eller lite vinäger, vitvin- eller rödvinsvinäger. Skit att jag inte tänkte på det ;) I alla fall, kanske inte just de ingredienserna men grundreceptet har varit ganska likt vilken tisdag som helst, i mitt liv, med ett undantag, Unni.
Idag va min andra dag på nya jobbet, och som oftast när det sker något nytt i livet så känns det som om tiden hinner ikapp, ligger i hälarna på dig hela tiden, så känns det lite för mig (under autopiloten, se tidigare inlägg),... Och idag kvart i nio på morgonen, var tiden hack, hack, hack i häl på mig, påväg, till något nytt, ifrån något annat,... Mitt i denna sekund stod en "vän" till mig, helt stilla mitt på Karl-Johan. Och först trodde jag det var ett tecken på att jag sprang ifrån något, viktigt, för mig. Jag flyttade min pjäs, sa schack matt och med det draget förlorade jag, den känslan kom över mig. Men Unni hann dra i ena mungipan innan vi passerade varandra. Jag springer inte ifrån något, det var en påminnelse, på hur bra det var, hur bra jag var, och att jag inte ska glömma bort henne i dessa tider. Efteråt log jag, för ibland överrumplar livet oss på ett vackert sätt, mitt möte kvart i nio idag var vackert, jag såg henne, men framför allt såg hon mig,...
Det har varit en bra dag!
Linn
